Diagnos

Förenade arbetare lade idag under 2 timmar en ljudmatta över Sveavägen i Stockholm där Socialdemokraterna har sitt kontor. Läs mer här.

Jag arbetar som personlig assistent.

Som alla som har prövat på detta yrke vet,  så är vår yrkesroll otydlig. Vilket innebär att arbetsköparna brukar vänta sig allt av oss utan att dom tycker sig ha några skyldigheter att tala om gentemot oss. Personlig assistentrollen har i mångt och mycket formats av samma förväntningar som ett manssamhälle medvetet och omedvetet har på kvinnor, oavsett assistenternas kön. Det arbete vi utför ses som självklart för oss, något som så att säga ska komma naturligt. Assistentarbetet blir därmed mycket kvalificerat. Av oss själva förväntas vi kunna: ta beslut i oväntade situationer, organisera vårt arbete, samarbeta med kollegor, brukare och familj, surfa neutralt genom dom konflikter som kan finnas i brukarens närmiljö, vara psykolog, städerska, kock, hantverkare, kunna motivera och peppa brukare, kunna tolka signaler från ofta deperimerade eller bittra brukare som ibland är mer eller mindre språkhandikappade.

Assistenterna har oftast ingen arbetsbeskrivning som andra yrkesgrupper, och eftersom det är ett lågstatusyrke med en av dom lägsta lönenivåer man kan hitta på arbetsmarknaden, rekryteras vi ofta utan några krav på förkunskaper. Detta är naturligtvis på gott och ont. Själv har jag ingen yrkesutbildning och var naturligtvis glad för möjligheten att få jobbet ändå. Att inte ha en arbetsbeskrivning eller närvarande chef lämnar oss också mycket utrymme för att själva utforma vårt arbete. Dessutom är det skönt att inte ständigt ha ögonen från en chef i ryggen. Att själv styra och ställa och samspela socialt med brukaren så att denna känner sig trygg och mår bra ger en stark känsla av kontroll och kompetens hos assistenten. Men baksidorna med att inte ha en arbetsbeskrivning är samtidigt uppenbara. För var går då gränsen för vad som kan väntas av oss? Det är som ordspråket antyder, a womans work is never done.

Jag kan ta några konkreta exempel från min egen arbetsplats, hos en privat firma. I år förväntas vi själva planera våra semestrar i förhållande till varandra så att dom inte krockar. Ett annat år ombads vi att tillsammans med semesterönskemål ange veckor när vi kunde “jobba in” semestern under någon annans ledighet. Vi förväntas själva fixa ersättare om vi behöver ledigt. Vi måste alltid ringa och meddela brukaren om byten och förändringar i schemat eftersom det inte går att lita på att kontoret gör detta. Av samma anledning ringer alltid vår brukare, med hjälp av sin assistent, och meddelar när hon blivit utskriven från sjukhusvistelse till den som ska komma och jobba. Detta är bara några exempel på hur vi oavlönat påföres arbete som är administrativt och egentligen ska skötas av kontoret. På så sätt avlastar vi kontoret utan att det kostar företaget ett öre. Vi förväntas också välja en teamledare bland oss, men hon får aldrig ersättning för det extra arbete detta medför. Allt det arbete vi gör varje dag är osynligt för den frånvarande arbetsledningen.

Att vi förväntas arbeta in vår semester och tycka att några biobiljetter är fullgod ersättning för extrainsatser är andra självklarheter för företagsledningen som är minst sagt svårsmälta för oss på golvet. En paradox är att samtidigt som all denna flexibilitet och självuppoffring från vår sida tas för given tycker samma arbetsledning att dom på ett mycket långtgående sätt kan ta oss i anspråk, utan att behöva visa minsta flexibilitet i förhållande till våra behov. Häri är dom uppbackade av såväl fack som lagstiftare!

Ta till exempel den lag som tvingar inte bara oss assistenter, utan alla vårdanställda, att inställa oss för arbete precis när som helst om vi blir beordrade. Vi kan tvingas avbryta resor, ställa in annat arbete, arbeta natt efter att ha varit uppe hela dagen. Vad är detta annat än en rest av direkt slaveri! Vi som arbetar i vården äger inte vår egen fritid. Vi tillhör dom företag som har kontrakterat oss. Visst har lagen kommit till i gott syfte, någon måste finnas hos svårt sjuka och döende eller hos handikappade som inte klarar sig själva. Men man kan verkligen ifrågasätta denna regel utifrån hur den tillämpas i praktiken. Vår arbetsgivare kan därmed beordra in folk istället för att använda vikariepool, vilket är dyrare för dom, eller anställa egna vikarier. Lagen blir ett sätt att smita från sitt ansvar för att någon finns där för brukaren och istället lägga ansvaret på personalen. Som så mycket annat kan läggas på personalen, för att man kommer undan med det.

Eller ta dom avtal som finns för assistenter, avtal som Kommunal utan att darra på handen har suttit och förhandlat fram. Det är uppenbart att inga representanter för oss assistenter varit med i den processen. Ta till exempel PAN-avtalet. Där är stora delar av Lagen om anställningsskydd helt enkelt bortförhandlade. Anställningsskyddet är uppluckrat i brukarnas namn, men den som i första hand är medveten om och utnyttjar situationen är som vanligt arbetsköparen. Och även om vårt kontrakt ger oss officiell rätt till en månads “ömsesidig” uppsägningstid är det i praktiken bara vi assistenter som har denna skyldighet. Arbetsköparen kan ställa oss på gatan samma dag som brukaren avlider eller får vård som inte berättigar till assistentersättning. Om vi påpekar att vi i så fall bör få betalt för en månad framåt och erbjudas alternativt arbete denna månad om sådant finns får vi bara höra att arbetsköparen beklagar, men om inte Försäkringskassan betalar för oss kan inte heller arbetsköparen göra det. På detta sätt byggs osäkra anställningsförhållanden in i assistentyrket, oavsett om vi är fast eller tillfälligt anställda.

Det är viktigt att vi uppmärksammar och börjar ifrågasätta dessa förhållanden. Varje arbetsuppgift som arbetsköparen lyckas pracka på oss kommer han mycket snart att ta för givet att vi ska göra. Om inte arbetsköparen behöver förse oss med arbetskläder, utbildning, vägledning, stöd, eller hålla sina löften, varför ska vi då göra arbeten åt kontoret, komma in och arbeta på vår fritid och allmänt ställa upp på arbetsköparens nycker?

Varför ska vi täcka upp för inkompetenta arbetsköpare, fixa personal åt dom när det är dom som varit för sent ute med att ordna saken, rätta till deras misstag? För att vi bryr oss om våra brukare! För att vi inte vill vara taskiga mot våra arbetskamrater! Detta är “svagheter” i arbetsköparnas ögon, som dom kan utnyttja mot oss. Men dom är bara svagheter så länge vi agerar som individer.

Idag har vi många smarta sätt att smita undan arbetsköparnas orimliga krav. Men ofta gör vi det som individer, istället för att dela med oss av våra goda idéer till arbetskamraten. Först om vi som grupp vägrar göra arbetsköparens jobb blir han tvungen att se och ta konsekvenserna av sin dåliga organisation! Som grupp kan vi också formulera problemen, till exempel meddela arbetsköparen att vi inte accepterar övervakning, att vi inte tänker jobba in varandras semester o.s.v.

Villkoren för vårt arbetsliv, och som vårdarbetare även ofta vår fritid, har bestämts av en massa människor som inte har någon kontakt med vår vardag, som vet mycket lite om oss och knappast heller vill veta något. Vi är bekväma för dom så länge vi är tysta och tar emot. Men är det inte dags att vi börjar tala om för dom hur vi ska ha det? Istället för tvärt om.

Det är våra jobb, vår tid, våra liv.